Tiden formar ett landskap i kroppen som ett tecken på att man lever och upplever. Som en sakta kollision av två kontinentalplattor som pressar upp fåror och inlandsisen som drar sig tillbaka och slipar ner. Kroppen formas av sin inre natur och påverkas av sin yttre natur. 

Måste jag acceptera den konstruerade tiden eller kan jag vända mig till träden istället?